Personalens hälsa och rättigheter: Billigare arbetskraft betyder inte en bättre arbetskraft, resurstiderna har fått flera omvårdnadspersonal att sjukskriva sig under sina resurspass pga. oro och ångest över att jobba på andra enheter, särskilt under en pandemi där viruset har dödat många. Personalen mår inte bra och känner sig stressade, de försöker också att följa folkhälsomyndighetens råd vilket ni har gjort det svårare för personalen att göra pga. obligatoriska resurspass som innebär att förflytta sig runt flera enheter. Det är nu det behövs som mest att begränsa antalet människor vi möter. Resurspassen går emot denna regel. En annan sak som skapar stress och oro är att personalen inte vet var de ska bli insatta för att jobba. Att sätta in personal på arbete på andra enheter ca. två gånger i månaden sänker deras prestationsförmåga pga. försämrad psykisk och fysisk hälsa. Detta är inget hälsoschema det ser ni tydligt igenom att hälsan har försämrats hos omvårdnadspersonalen, försämrad hälsa hos personalen ger en försämrad arbetsmiljö, och en försämrad arbetsmiljö leder till försämring för brukarna. På Skövde kommuns hemsida står det att personalen ska bidra till att satta mål uppfylls samt att utveckla verksamheten med focus på kvalitét dvs till bästa möjliga sätt tillgodose våra kunders behov, vilket resurspassen hindrar omvårdnadspersonalen från att kunna utföra. Omvårdnadspersonalen kan inte vårda människor som mår dåligt när dom själva mår dåligt. De kan heller inte utföra sina arbeten till fullo och prestera som förut när de känner sig överbelastade. Omvårdnadspersonalen ska också precis som alla andra så gott som det går att hålla sig till en sluten eller begränsad krets och inte träffa fler människor än nödvändigt. Ni ska inte hota era anställda med att bli av med sina anställningar eftersom att deras psyke inte är tillräckligt starka för att klara av att jobba som resurs på andra enheter under pandemitider. Personalen visar ett utmärkt arbete på sina egna enheter vilket tyder att det är resurspassen som är problemet. Detta är inte en arbetsvägran när personalen tydligt visar att de inte kan arbeta med den försämrad hälsa som resurspassen ger. Brukarens hälsa: Inom LSS märks en stor oro, främst av dem med autism då dessa kräver en stor del av planering. Att få mindre tid med sina handlaredare innebär otrygghet och sämre utveckling. Dem flesta inom LSS vill dessutom inte släppa in personal som kommer från andra enheter in till sina hem. Resurspassen har fått många att fråga mer än vanligt vilka det är som jobbar i framtiden, vilket är ett tecken på otrygghet. Covid-19 gör dom tillräckligt oroliga och ni behöver inte förvärra situationen. Allt fler vill koppla bort sig från LSS och känner sig inte trygga i sina hem när de inte känner igen personalen. Inom äldreomsorgen finns det patienter med demens som behöver känna extra trygghet med en mindre personalgrupp. De flesta är också i riskgruppen och har mindre chans att överleva covid-19 Resurspassen leder till större smittrisk. Att Skövde kommun har prioriterat ekonomin över människan är icke humanistiskt. Ni har ingen individuell anpassning på verksamheterna, personal och brukare jobbar oftast i flera år för att få en god relation, resurspassen betyder att byta ut personalen. Omvårdnadspersonalen har tills idag gjort ett utmärkt arbete, ett arbete som resurspassen har påverkat, att lämna sin enhet för resurspass ca 10 timmar i månaden innebär 10 timmar som ni har tagit från brukarna. Att ni drar ner på personalens tid i sin ordinarie arbetsplats för att göra tid för resurspass är inte till brukarens föremål utan handlar enbart om ekonomin. Påverkan på vikarierna: Mer arbetslöshet, mindre möjlighet att få erfarenheter och en anställning i framtiden, i längden betyder detta att det blir en framtids personal med mindre kunskap och kompetens i sitt yrke eftersom att de inte fått möjligheten att jobba i praktiken och få egna erfarenheter. Riskbedömning: Ett exempel på Skövde kommuns nuvarande smitthanteringssätt: På arbetsplats X har en personal fått symptom på Covid-19 och är sjukskriven hemma, på arbetsplats Y finns inga sjuka eller med symptom, Skövde kommun skickar en resurs från Y till X. Resurspersonalen återgår sedan till sin ordinarie arbetsplats X. 48 timmar senare får fler symptom på arbetsplats X, resurspersonalen har samt tagit med sig viruset till sin arbetsplats X. Hur det bör hanteras: Om någon på arbetsplats X har symptom ska man inte från andra arbetsplatser skicka en ordinariepersonal som resurs. En enda enhets virus skulle alltså kunna smitta ner alla verksamheter i Skövde kommun. Det ska istället tas ännu starkare åtgärder och begränsa vilka som kommer in till arbetsplats X. Folkhälsomyndigheterna säger också karantän är det som gäller vid en sådan situation. Att sätta in en timvikarie vid en sådan situation är det rätta, eftersom att timvikarien har sig rätten att tacka nej till arbetet. Finns ingen vikarie så ska man fråga ordinarie personal om den kan tänka sig bli insatt i ett resurspass. Resurspassen ska inte vara obligatoriska under pandemin. Pandemin kommer aldrig att få ett slut om Skövde kommun fortsätter att arbeta på detta sätt. Med den nya SARS-CoV-2 så räcker inte skyddsutrustningarna till. vi behöver också begränsa människorna vi möter. Vi vill att det görs nya anställningsavtal, där personal kan välja själva om de vill ha resurspass i sitt schema eller inte. Individanpassa verksamheterna.

För att det är viktigt att vara ute och aktivera sig. Nu när alla lagidrotter är pausade. Folkhälsomyndigheten säger JA och kommunen säger NEJ

Leo är bara 3 månader gammal och räknas som illegal både i det land han föddes och i det land han hör hemma, allt på grund av att migrationsverket vägrar godkänna ett medborgarskap åt mamma Sara som redan har permanent uppehållstillstånd här. Sara (som ursprungligen har nedärvt brittiskt medborgarskap) är Leos mamma. Hon är född i Sverige. Hon har bott här i 19 år, utbildade sig här till undersköterska och har också arbetat som sådan I landet i flertalet år innan hon bosatte sig i Spanien. Sara är ensamstående vårdnadshavare till lille Leo. På grund av ett belopp om 11.190kr vägras hon medborgarskap och därmed vård för sin son i Sverige. En dold, 7 år gammal skuld som omedelbart den kom till kännedom betalats av Sara, men enligt svenska migrationsverket inte snabbt nog. Nu anser migrationsverket att Sara inte "uppfyller kravet på hederligt levandssätt" och sätter hennes möjlighet att ansöka om medborgarskap för sig och Leo i (minst)2 år lång karantän. Så länge kan inte Leos operationer vänta. Så länge kan inte Sara försörja dem på sparade pengar. Ohederlig och ansvarslös? En kvinna som gör rätt för sig där det blir fel, som arbetat i flera år i den svenska vården, betalat skatt och som nu, ensam tar han om och kämpar för sin lille son? Ja. Enligt migrationsverketsverket är det så. Fadern, som är svensk medborgare har laggrundat kontaktförbud på grund av de hot, kränkningar, trakasserier och förföljelse han utsatt Sara för i samband med graviditeten och Leos födelse. Sara kämpar ensam för sin Leo. Hennes hela stödnät (framförallt föräldrar) bor i Sverige. Vi är många som följt Sara genom en gemensam gravid-grupp på sociala media. Vi har sett henne ensam ta sig igenom en graviditet, en förlossning och ta emot en liten son med ansvar, kärlek och värme. Vi har följt när hon fått ta emot besked efter besked med negativa resultat av ultraljudsundersökningar och prover. Hur hon hela tiden stått och fortsätter stå stenhårt stark och fast vid sin lille sons sida med den brinnande och outtröttliga kraft bara en mamma kan besitta. Migrationsverket behöver tänka om. Ge Leos mamma Sara ett svenskt medborgarskap, ge henne en chans att få andas ut, en chans för Leo att få en stabil, kvalitativ vård genom livet med sin funktionsvariaton. De behöver få komma hem till Sverige. De behöver få trygghet, de behöver få vila nu. Snälla, skriv under för lilla Leos rätt, för att han ska få komma hem till mormor och morfar och för att hans mammas kamp inte ska vara förgäves! Insamlingen kommer skickas i samband med överklagande av Saras ärende till migrationsverket I Sverige.

Läget är akut. Vi har nio år på oss. Ska Sverige och Stockholm nå sina klimatåtaganden, Parisavtalet och Agenda 2030, krävs det att vi förändrar på hur vi ser på vår mat, hur vi framställer den, vilken mat vi äter och varför. Idag saknas det en plats i Stockholm som är helt ämnad åt maten och hur den påverkar vår värld - detta vill vi förändra.

Det är bland annat en historisk plats som berörs av postadress ändringen RYA. Rya Tegelbruk låg vid vattnet/kusten där numera Rya Golfklubb ligger sedan 1934 och söder om detta låg Rydebäcks äldre tegelbruk. Den förindustriella tegeltillverkningen i Rydebäck har anor ända bak till 1600-talet. Där Fynd gjordes under utgrävningar i RYA, brändes lera i trakten ännu längre tillbaka i tiden. På denna plats står nu 30 talet hushåll samt dubbelt så många kollonior och en av Sveriges äldsta Golfklubbar med omtyckta banor att spela på finns här. Detta är en Klubb som hjälper Helsingborgs Kommun med Turism då många kommer hit för att spela och då gynnar staden/kommunen. Det finns andra parametrar i detta som inte bara är inom vår skånska historia utan i nutiden även handlar om att våra barn nu ska slussas 5 km bort till förskola, grundskola mm och vill vi ha dem i Rydebäck/Råå som är betydligt närmre får vi söka dit och vid mån av plats kan barnen tilldelas plats. En annan för oss boende utan barn är att bostadspriserna/värdet kan för oss påverkas på fastigheter och omgivning. Då Banker/Mäklare mfl anser att bor man utanför postadress Helsingborg är marknadsvärdet lägre kvm än dem som har postort Helsingborg. Ingen har rådfrågat våra företag som är berörda av ändringen, vem ska stå för kostnad av Visitkort, kuvert, brevpapper uppdatering av hemsidor mm?? Och att vi blir miljöbovar när vi ska köra onödigt långt 5 km för att hämta våra paket som idag endast är knappt 1 km, promenad avstånd om man så vill. Ändringen kan inte tolkas ge effektiv distribution och är inte enligt riktlinjerna för att följa god ortnamnsed. Nu kräver vi att Postnord & Helsingborgs kommun tar tillbaka sitt beslut. Med vänliga hälsningar// Marie Möller tillsammans med berörda hushåll

Hela rapporten med källförteckning: https://bit.ly/StrukturellRasism Gå med i UMR idag! https://ungdommotrasism.se/bli-medlem/ För att åtgärda problem måste de först erkännas. Under 2020 såg vi en våg av protester mot polisärt våld mot svarta, både i USA men också i Sverige. Protesterna satte även medialt ljus på flera kontroversiella ingripande från tull och polis i anslutning till gränsövergången Köpenhamn/Malmö. Urvalet har varit en av de saker som ifrågasatts, där det upplevts röra sig om s.k. etnisk profilering / rasprofilering. Det här är inget nytt. FN:s rasdiskrimineringskommitté granskade Sverige i en rapport 2018 där man listade problem man såg i landet som regeringen behövde ta fram åtgärder mot tills nästa granskning 2023, en av de punkter som lyftes var den svenska polisens rasprofilering. Fram till 2014 använde polisen öppet s.k. ”etniska markörer”, dvs. saker som språk och hudfärg vid urval. Idag så är rasprofilering inte officiellt tillåtet på samma sätt men befintlig forskning, FN, ingripande polismän och de som utsätts vittnar om att praktiken fortsatt används. Trots detta förnekar polismyndigheten än idag att ett problem ens finns. Strukturell rasism syftar på en subtil rasism som kan vara omedveten och ett agerande utifrån stereotypa föreställningar, saker som tankar om hur en svensk ser ut och vilka etniska minoriteter en tänker är mer brottsbenägna. Ett konkret exempel hur det yttrat sig är Skånepolisens ”romregister". Regeringen och alla partier som aktivt, eller passivt stödjer dem ser strukturell rasism som ett problem i Sverige, det råder en bred politisk samsyn. Trots denna samsyn, trots befintlig forskning, vittnesmål, protester, FN-kritik och en total ovilja från polisens sida lyser åtgärderna med sin frånvaro. Regeringen är polisens arbetsgivarrepresentant. Genom ett årligt regleringsbrev styr de polisen och pekar på områden att prioritera. Regeringen behöver följa upp FN-rapporten från 2018 och se till polismyndigheten tar strukturell rasism på allvar. Som ett första steg måste polisen måste erkänna att problemet ens finns inom deras organisation! Skriv under! Gå med i UMR idag för att fortsätta driva kravet på fler arenor! https://ungdommotrasism.se/bli-medlem/

Vi välkomnar att Isabella Lövin har uttryckt att klimatmålet på EU-nivå ska skärpas till -65% i växthusgasutsläpp till 2030[1]. Nu är det desto viktigare att Sveriges regering tillsammans med andra progressiva länder som Danmark och Finland uppmanar de andra EU-länderna under det kommande mötet (#EUCO) att målet som diskuteras just nu om -55% är långt ifrån tillräckligt! Samtidigt vill några andra EU-länder försvaga det redan otillräckliga förslaget på -55% med tillägget om att inkludera upptag av växthusgaser i målet, genom naturliga kolsänkor, ett så kallat netto reduktionsmål. Detta betyder att själva utsläppen av växthusgaser “klimatkompenseras” bort snarare än att sikta på en högre ambitionsnivå. Vad som låter som ett klimatmål på -55% skulle egentligen bara betyda 50,5-52,8% rena utsläppsminskningar! Det vore helt oacceptabelt och vi kräver därför att svenska regeringen skickar ett klart och tydligt besked att vi inte kan fuska med siffrorna så här. Vi är dessutom mycket bekymrade om att Polen och Ungern kommer att vilja försvaga EU:s rättsprinciper inom förhandlingarna för att söka en kompromiss om klimatmålen. Vi hoppas nu att Sveriges regering står upp för en stark demokrati som måste ligga i grunden för kraftfulla klimatåtgärder, samtidigt som en stark klimatpolitik värnar mänskliga rättigheter. När EU signerade Parisavtalet 2015 skrev det under för att begränsa den globala uppvärmningen till 1.5°C till århundradets slut. Med unionens historiska utsläpp och välfärd i beräknande måste EU också göra det som krävs för i den klimatkris vi lever i just nu. Vi behöver sända en stark signal till andra nationer att på ett hållbart sätt skruva upp de nationella klimatåtagandena genom Parisavtalet, för att undvika en kollaps. Målet om 55% utsläppsminskning till 2030 är otillräckligt - unionen borde istället lyssna pá forskningen och sikta på minst 65% utsläppsminskning med sikte på 70% till 2030[2]. Endast mål utifrån vetenskaplig grund som utesluter kollagring och siktar på att begränsa uppvärmningen till 1.5°C är acceptabelt. Den senaste tiden har det skett fruktansvärda övertramp på mänskliga rättigheter i vissa medlemsländer, vilket sänder en signal till att EU:s kärnvärden om frihet, demokrati, rättvisa och rättsstatliga principer är i fara. Europeiska unionen är uppbyggd på rättsstatens principer för att alla ska ta del av de mänskliga rättigheterna[3]. Unga människor från hela världen lider redan nu av klimatkrisens effekter. Tiden är inne för klimaträttvisa. Om Europeiska Unionen står upp för mänskliga rättigheter är tiden med business-as-usual förbi och istället bygga en värld med dess människor att blomstra. Den pågående pandemin har visat oss att det är möjligt att ställa om i en krissituation. Vi behöver därför ta lärdomar från pandemin och bygga en resilient framtid där EU lyfter rättsstatliga principer, demokrati och kraftfulla klimatåtgärder. Europeiska rådets möte kan inte handla om kompromisser, utan om ansvarsfullt ledarskap för att Parisavtalet uppnås. Kompromissa inte med vår framtid. Din underskrift hjälper oss att sätta press på Sveriges regering. Innan EU-mötet kommer vi skicka en påminnelse till ansvariga ministrar om hur många som skrivit under för en säkrad framtid för oss alla. Tack för ditt stöd! Robin Holmberg - ordförande, PUSH Sverige Nadja Najjar - EU-expert, PUSH Sverige HASHTAGS: #AllEyesOnEU #EU2030 #EUCO Källor: [1] https://www.dn.se/sverige/regeringen-vill-skarpa-klimatkraven-i-eu/ [2] https://www.unenvironment.org/resources/emissions-gap-report-10-year-summary [3] https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:2bf140bf-a3f8-4ab2-b506-fd71826e6da6.0023.02/DOC_1&format=PDF

Världen befinner sig mitt i en brinnande pandemi. 
Liv och hälsa har äventyrats. Men framförallt har vår rörlighet och interaktion med andra kraftigt begränsats. Medan resten av världen försöker bekämpa pandemin riktar Polen med sin högernationalistiska regering i spetsen fokus mot att ytterligare begränsa en redan stram abortpolitik. Med förhoppning om att lagförslaget ska kunna ta sig förbi alla instanser obemärkt. Fritt från alla hinder man tidigare stött på som protester, intensiva påtryckningar nationellt och internationellt i och med det rådande undantagsläget som förbjuder stora sammankomster, försvårar resande, tillgång till sjukvård och en osäker arbetsmarknad. Kvinnors liv äventyras till föremån av en förlegad och ultrakonservativ syn på kvinnan, rätten hon har till sin kropp, sexualitet och reproduktiva hälsa. En direkt attack på kvinnor, demokrati och mänskliga rättigheter. *Dagens lagstiftning i Polen förbjuder abort. Med undantag för när graviditeten utgör en risk för kvinnans liv, när graviditeten är ett resultat av våldtäkt och incest samt vid allvarliga eller dödliga fosterskador. Lagförslaget som nu bereds handlar om att ta bort fosterskador som en laglig grund för abort, som också är det vanligaste skälet för abort i Polen idag. Abort i med hänvisning till sin privata övertygelse. Lagförslaget som nu diskuteras tar bort fosterskador som en laglig grund för abort, vilket är det vanligaste skälet för abort i Polen idag. " Vi måste alla göra vad vi kan för att visa oss solidariska med Polens kvinnor och män. Skriv på vår protest lista du också!

Våldsutsatthet är ett stort folkhälsoproblem som ofta osynliggörs. Möjligheten att få specialiserad behandling är redan starkt begränsad runt om i landet. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har utrett hur mottagningar för personer som utsatts för sexuella övergrepp fungerar och kan utvecklas. Asta-mottagningen har i den utredningen uppmärksammats som ett gott exempel. Jämställdhetsministern var därför på besök på Asta-mottagningen och var mycket positiv till verksamheten. Asta-mottagningen har lyfts fram under #metoo-rörelsen som en förebild då den erbjuder specialistbehandling för vuxna som utsatts för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i partnerrelation. Mottagningen utgör en av landets ytterst få offentligt finansierade behandlingsenheter som vänder sig till dessa brottsoffer. Trots det har beslutande politiker förändrat verksamheten. Teamet är splittrat och därmed saknas förutsättningar för Asta-mottagningens beprövade behandlingsmetoder. Politikerna måste nu gå till handling för att återställa och utveckla Asta-mottagningen. Asta-teamets arbete bygger på lång erfarenhet och specialistkompetens som måste bevaras och spridas. Den 9 december 2020 ska regionpolitiker få information om verksamhetens situation. Vi uppmanar därför politikerna att göra om och göra rätt! * (Se uppdatering) Vi kräver att: Politiker i Region Västerbotten stoppar avvecklingen av Asta-mottagningen. Asta-mottagningen behöver återställas och utvecklas för att behandlingsmetoderna ska nå brottsoffer i Västerbotten och i hela landet. * UPPDATERING 2020-12-21 Efter sammanträde 2020-12-09 har beslutande politiker i Region Västerbotten fortfarande inte säkerställt att Asta’s framgångsrika behandlingsmetoder kommer finnas kvar. Aktuell forskning visar att det behövs riktade mottagningar till sexuellt våldsutsatta brottsoffer. I den nya organisationen har Asta’s samlade kompetens och det multidisciplinära teamet splittrats och försvunnit. Därför fortsätter kampen för återupprättande och utveckling av Asta-mottagningen i sin tidigare form! * UPPDATERING 2021-07-26 Det finns en motion av Fullmäktigeledamot Elmer Eriksson (M) - ”Återstarta ASTA-mottagningen”. Beslut i ärendet är planerat att fattas vid sammanträde i Regionfullmäktige i Västerbotten den 21 september. Denna namninsamling kommer därför stängas den 20 augusti, och därefter överlämnas till berörda mottagare.

för att folk lider och går på knäna och det drabbar framförallt våra barn , till följd av att föräldrar inte får akassa utbetald till följd av att man ex blivit uppsagd pga corona pandemin ... folk riskerar bli vräkta pga utebliven ersättning då hjälper inte retroaktiv utbetalning man måste kunna leva idag också och försörja sina barn , enligt socialtjänstlagen har alla rätt till ett drägligt liv ... är detta vad som är ett drägligt liv när man inte fått ersättning på flera månader ..

Huddinge Kommun behöver ändra sitt beslut att flytta på Emanuel för tredje gången och istället låta honom bo kvar där han är nu. Huddinge Kommun behöver ta hänsyn till alla separationer som Emanuel redan upplevt och vad barn i hans extremt tidiga och känsliga ålder behöver för att utvecklas på bästa sätt, dvs kontinuitet, trygghet och möjlighet till anknytning. De behöver lyssna på utlåtanden från andra professioner som barnläkare och barnpsykologer. Huddinge Kommun måste även ta hänsyn till att BARNKONVENTIONEN IDAG ÄR SVENSK LAG. Det innebär att stor vikt måste läggas vid barnets bästa. Myndigheter behöver vidta flera åtgärder vid utredningar om barn som är TVÅNGSOMHÄNDERTAGNA. Emanuels första månader i livet var kaotiska. Han föddes under komplikationer med kejsarsnitt och behövde stanna på sjukhuset en tid efter födseln. Mamman försvann från honom när han var en månad gammal på grund av sjukdom och kom tillbaka efter ungefär två och en halv månad. Under den tiden mamman var borta tog hans mormor hand om honom. Emanuel var sedan tvungen att flytta med sin mamma till ett utredningshem på begäran av Huddinge Kommun. Efter två veckor vart han omedelbart tvångsomhändertagen och placerades där han bor idag. EMANUEL HAR BEHÖVT SKILJAS FRÅN SINA NÄRMASTE TRE GÅNGER OCH TVINGATS BYTA MILJÖ TVÅ GÅNGER, ALLT UNDER SITT FÖRSTA LEVNADSÅR. Emanuel är idag ett år och har lyckats utvecklas i en miljö där han har blivit trygg, trots en mycket tuff start i livet. Han är ett lyckligt barn, och håller på att utveckla en personlighet med vuxna han är trygg med. Dem sätter honom allra först och är hans trygghet i livet. Familjen har dessutom byggt en sund relation till Emanuels mor och är förstående för hennes situation. Nu har Huddinge Kommun bestämt att ta Emanuels trygghet ifrån honom på vaga grunder; de anser att familjen han bor hos är olämpliga för att de är för unga (32 år), de har inga egna barn och Emanuel är deras första placering. Hur kan de i så fall ha tillåtit Emanuel bo där så länge redan, nio månader? Huddinge Kommun har inte gjort en riskbedömning; vad utsätts Emanuel för vid ytterligare en separation? Man har inte gjort en bedömning kring vad som är bäst för Emanuel utifrån hans ålder och psykologiska utveckling eller hämtat in yttrande från barnavårdscentralen, barnpsykolog eller BUP. Att ges möjligheten att knyta an till betydelsefulla vuxna så tidigt i livet förebygger ohälsa, och ger barnet bättre förutsättningar att klara svårigheter senare. Tidiga störningar ökar lidandet senare i livet. Huddinge Kommuns förhållningssätt gällande Emanuel är att de vet ”bäst”. Detta frångår det faktum att barnkonventionen ska styra kommunens hantering av Emanuels ärende. Det ska gälla inte bara i Emanuels fall utan för alla barn. VI BEHÖVER BÖRJA TA BARNENS BÄSTA PÅ ALLVAR. ATT FLYTTA EMANUEL EN TREDJE GÅNG UNDER HANS FÖRSTA LEVNADSÅR GÅR EMOT LAGEN OCH KAN SKADA HONOM FÖR LIVET. #inte1barntill

Fredagen den 13 november attackerade marockanska soldater civila västsaharier i Guerguerat, vid den sydvästra delen av Västsahara nära gränsen till Mauretanien. Västsaharierna protesterade fredligt mot den passage som Marocko olagligt byggt genom buffertzonen där varken Marockos eller Polisario Fronts väpnade styrkor får befinna sig enligt eldupphöravtalet som signerades 1991. Passagen bryter mot vapenvilans regler och bidrar dessutom till att transportera stölder av Västsaharas rika naturtillgångar. Den marockanska attacken är den senaste i en lång rad av provokationer och upprepad råvaruplundring från Marockos sida som möjliggjorts av årtionden av ointresse och flathet från FN:s och omvärldens sida. Västsahariernas representation, Polisario Front, förklarade att eldupphör-avtalet inte längre gäller på grund av Marockos brott och har nu under den senaste veckan beskjutit marockanska fästen längs den tvåhundrasjuttio mil långa mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i två delar, en ockuperad och en befriad. Vi inom det svenska civilsamhället tar avstånd från alla våldshandlingar och bevittnar med bestörtning hur regionen riskerar att kastas in i en väpnad konflikt som inte minst skulle drabba den västsahariska civilbefolkningen hårt. Sverige kan göra en viktig insats för att ge de unga västsaharierna nytt hopp genom att kräva att FN skyndsamt genomför den utlovade folkomröstningen! 1991 trädde eldupphöravtalet mellan Marocko och Polisario Front i kraft. Efter det sexton år långa kriget, sedan Marocko ockuperade Västsahara 1975, skulle västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, äntligen genom en folkomröstning få välja sin framtid, självständighet eller integration med Marocko. Avkoloniseringsprocessen skulle ledas av FN-styrkan MINURSO under sex månader. Både Marocko och Polisario Front undertecknade denna Settlement Agreement, FN:s resolution 690. Dessa sex månader har blivit till tjugonio år och ingen folkomröstning har genomförts. Marocko vägrar släppa det råvarurika Västsahara. FN och omvärlden tiger still. Stormakterna med vetorätt, med USA och Frankrike i spetsen och med goda relationer till Marocko, styr hanteringen i FN:s Säkerhetsråd. Samtidigt lever uppåt tvåhundratusen västsaharier sedan fyrtio år tillbaka i flyktingläger i den algeriska öknen i väntan på att få återgå till ett fritt Västsahara. Vi uppmanar Sverige och FN att inse allvaret. Vi manar till aktion innan en storskalig väpnad konflikt i nordvästra Afrika är ett faktum. Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center Benjamin Ladraa, Solidarity Rising Gabi Björsson, Emmaus Stockholm Gerardo Lizano, Praktisk Solidaritet, Emmaus/Gävle Biståndsgrupp Jan Strömdahl, Svenska Västsaharakommittén Kristin Ivarsson, Björkåfrihet Louise Lindfors, Afrikagrupperna Ole von Uexkull, Right Livelihood-stiftelsen Sonja Gardefjord, Kommittén för Västsaharas Kvinnor Med stöd av följande aktivister: Anna-Lena Efverman, skådespelerska Cecilia Berger, MD, PhD, biträdande överläkare Iki Gonzalez Magnusson, scenkonstnär Khairat Carlo Omar, student, personalvetare Lo Kauppi, skådespelerska, författare Paola Bruna, konstnär, konstpedagog Parastoo Najafi Parwin Hoseinia, scenkonstnär Veronica Palm, S-debattör, skribent, f.d. riksdagsledamot