Tandvården ska ingå i högkostnadsskyddet!

Är tänderna en del av kroppen? Svaret kan tyckas vara självklart, ändå är det en fråga som regeringar brottats med i decennier.

I en Novus-undersökning beställd av Seko, Handels och Byggnads uppger 90 procent av de tillfrågade att de anser att nödvändig tandvård borde inkluderas i den allmänna sjukvården på samma sätt som läkarbesök. I samma undersökning uppger 20 procent av hela väljarkåren och 30 procent av arbetare att de avstår nödvändig tandvård för att de inte har råd.

Trots att väljarna är överväldigande överens fortsätter munhälsan att vara en tydlig klassmarkör. Att reformera tandvårdens högkostnadsskydd så att det liknar sjukvårdens beräknas kosta cirka 7–10 miljarder om året, mindre än rotbidraget och inte ens en tredjedel av skattesänkningarna i den senaste budgeten. 

Samtidigt är sambandet mellan dålig munhälsa och andra sjukdomar väl belagt. Detsamma gäller kopplingen mellan att ha råd att gå till tandläkaren i yngre ålder och lindrigare bekymmer senare i livet. Förutom att tillgången till tandvård är en jämlikhetsfråga med ett självklart svar skulle en reform som gör tandvården likställd med den övriga sjukvården alltså även garanterat minska andra relaterade kostnader. 

Att regeringen nu sänkt åldern för fri tandvård från 23 till 19 år, trots SD:s vallöften om en förbättring, är ett regelrätt hån mot dagens unga. Samtidigt gör man det billigare för pensionärer, ett skolboksexempel på splittrande högerpolitik som ställer ekonomiskt pressade grupper mot varandra. Inte för att det behövdes, men det är också ett ytterligare bevis på att de inte har några ambitioner om en jämlik välfärd. Att uppfylla tandvårdslagens mål om ”en tandvård på lika villkor för hela befolkningen” ter sig ännu mer avlägset.