Det är nog dags att strejka

År efter år har vi sett hur våra arbetsvillkor försämras, arbetsbördan ökat och hur arbetsgivaren gång på gång brutit mot ingångna avtal – utan några kännbara konsekvenser. HÖK 21 var ett svek, HÖK 24 var ett svek och HÖK25 är på väg att bli ännu ett svek. Det är inte längre hållbart att fortsätta acceptera avtal som arbetsgivaren delvis ignorerar, samtidigt som arbetsmiljön försämras och fler lärare blir sjuka eller tvingas lämna yrket. Det är dags att sätta ner foten, något som borde ha gjorts för länge sedan.

Lönen är inte huvudfrågan – det är arbetsvillkoren. Vi kräver reglerad undervisningstid och reglerade klasstorlekar, något som fastslås av regeringens/riksdagens senaste utredning om regleringar i skolan. En lärare kan inte undervisa hur många elever som helst samtidigt, hur många klasser som helst och samtidigt bibehålla kvaliteten samt värna om hens hälsa.

Det är dags att erkänna att läraryrket inte fungerar på samma sätt som industrin. 
En fabriksarbetare kan öka produktionen genom effektivisering (ny organisation, ny maskineri) men en lärare kan inte undervisa fler elever och samtidigt upprätthålla samma kvalitet. Tvärtom – när planeringstiden och tid för efterarbete minskar, sjunker kvaliteten drastiskt. Detta drabbar både elever och lärare. 

Återkommande nedskärningar gör att lärarkåren, i synnerhet i förskolan och grundskolan går på knäna: stödlärare, speciallärare, elevassistenter, kuratorer, psykologer och skolsköterskor försvinner från våra skolor, vilket ökar de befintliga lärarnas arbetsbörda ytterligare. 

Svenska skolan är kraftigt underfinansierad och t.o.m. i en välmående kommun som Täby har man tyvärr exempel som träslöjdslärare som tiger material på byggarbetsplatser eller hemkunskapslärare som får nöja sig med två kanelpåsar i stället för fyra för att budgeten inte räcker till. Ibland kan det till och med vara inköpsstopp. Det finns t.o.m lärare som inte ens hinner ta ut sin lagstadgade lunchrast!

Samtidigt sitter tusentals obehöriga människor på lärartjänster som enligt lag borde annonseras och tillfalla behöriga och legitimerade lärare. Ca 30% av undervisande personal i grundskolan är inte lärare (ännu högre i friskolorna), något som de flesta vårdnadshavarna inte känner till eller väljer att strunta i med förödande konsekvenser för elevernas kunskapsutveckling. 
Anledningen brukar vara att de är billigare och lydigare än någon med lärarexamen.

Många medlemmar har fått nog. Vi väntar på en förbundsstyrelse och en avtalsdelegation som vågar stå upp för oss och ta ut oss i strejk. Även om vi inte får exakt det vi kräver, kommer vi att ha visat arbetsgivaren att vi är redo att kämpa, vilket kommer att påverka framtida förhandlingar. Vi är färdiga med att stillatigande acceptera villkor som bryter ner oss och urholkar skolan. 

Nu är det dags att agera – och att göra det på riktigt! Lärarkåren har länge varit redo för strejk, och många är beredda att tillfälligt gå ner i inkomst för att ta striden. Även om strejkkassan inte skulle räcka för en total strejk på obestämd tid kan man inleda med en fullskalig strejk och därefter övergå till 1–2 strejkdagar per vecka. En lågintensiv strejk 1-2 dagar i veckan skulle kunna pågå i flera månader, t.o.m år! Med rätt strategi kan vi maximera trycket på arbetsgivaren och minimera risken för att lärarna tvingas tillbaka under dåliga villkor.

En riktad strejk skulle kunna planeras så att den påverkar arbetsgivaren och skolans verksamhet så mycket som möjligt – exempelvis under nationella prov, betygsättning, utvecklingssamtal och andra kritiska moment. Det finns säkert andra effektiva eller långdragna sätt att strejka på. Det handlar inte bara om att få ett bättre avtal här och nu, utan snarare om att skicka en tydlig signal: vi accepterar inte längre villkor som gör oss sjuka, som driver oss bort från yrket och som förstör kvaliteten i undervisningen. Även en misslyckad strejk skulle skicka rätt signal till arbetsgivaren.
Man missar alltid alla skott man inte skjuter. Låt oss skjuta!

Med förhoppning om mod och beslutsamhet,