Låt mig stanna.

Hej.
jag ska bara direkt gå in i vad jag känner just nu av hela mitt hjärta.
Jag är 18 år gammal och kom till sverige år 2006 när jag var fyra månader gammal.
Mina 18 år i Sverige har varit fantastiska, men en del har varit mycket tungt för mig att bära.
Vissa av mina vänner vet att jag inte får stanna i Sverige o andra inte.
Jag går vård och omsorgs programmet i gymnasiet och gillar verkligen min linje. Jag vill kunna bidra till samhället.

Jag kommer fortfarande ihåg än idag att jag såg mina grannar dras till en bil oönskade och ledsna. Hur dem skrek och kämpade emot tog verkligen åt mig. Jag vill inte det ska hända mig eller min familj. Jag vill kunna skapa en framtid och kunna vara medborgare utan att kunna tänka på att jag också kommer att bli dragen till polisbilen till ett land där dem inte vill ha mig. Min lillebror är 7 år gammal och han betyder mycket till mig, jag vill inte att han ska få gå igenom något jag gått igenom i massa år.

Jag orkar inte dölja detta, jag är asylsökande.
Vill bara väl och försöker så himla mycket att nå mina mål men en liten röst i mig säger att det inte kommer gå.
Har levt med ptsd i snart 4 år, jag är jätte rädd att få åka tillbaka, att få inte stanna kvar där jag känner mig trygg där jag har hittat mig själv. behövde jag som 11 åring sitta och skriva om mina känslor till migrationsverket? att gå varje morgon med ångest till skolan? att få leva med att tänka '' du passar inte in här''

Att få veta att mitt liv består av fara att få veta att dem kriminella får belöning med att stanna i Sverige,
men jag då? Har jag inget liv?
Jag vill inte tänka negativt längre, jag orkar inte längre.

hjälp mig att stanna, minsta lilla kommentar hjälps.

Jag heter isramila Akalp.
låt mig stanna.